Känns som att jag aldrig har något att skriva om. Inget som kan tänkas vara intressant för andra i alla fall. 

 

Men för att skriva av mig för min egen skull då..

 

Viktminskningen går sisådär, sedan jag startade den 2 augusti i år så har jag hittills gått ner 8 kg vilket är rätt bra ändå men känns som att jag tappat kämparglöden. Jag ger dock inte upp.

 

Jag är snart färdig hos kuratorn, har bara ett fåtal möten kvar sen inget mer. Det känns skrämmande då hon varit med sedan Léon föddes ända fram till nu och är en sorts trygghet även om jag bara är där 1 gång i månaden nu för tiden.

 

Börjar känna en hel del press jobbmässigt nu då Brodhir förmodligen börjar dagis i januari och då måste jag ha ett jobb. Vill verkligen få jobb på hotellet i centrum som jag praktiserade på när Léon låg i magen. Har kontaktat en tjej som basar över konferensen och lite över restaurangen och hon skulle återkomma ett snart hoppas jag. 

 

Får lite ångest över att en främmande människa ska ta hand om mitt barn på dagarna. Litar inte på människor men måste försöka när det kommer till det.

 

Brodhir växer så det knakar och han utvecklas nå kopiöst.

Han kan gå själv men det är fortfarande väldigt försiktigt och lite vingligt.

Han har precis lärt sig sätta sig upp själv från liggande läge. 

Han tycker inte om att borsta tänderna.

Hittat sin snopp.

Skojar gärna och vill få oss att skratta. M.m.

 

Det som känns lite läskigt är att han redan fyller 1 om bara 10 dagar. 

Hur fort kan tiden faktiskt gå? Min lilla kille har blivit så stor. 

Det ska bli kul att se hans min och lyckan i ögonen när han får sin retro sparkbil på sin födelsedag. Är helt övertygad om att han kommer älska den.