Vaknade upp på morgonen den 7 mars 2014, ville somna om och gömma mig under täcket för alltid. Ledsen, arg, förtvivlad, orolig, rädd och nervös. 
Hur skulle den här dagen gå? Skulle vi klara av det här? Hela kroppen, hjärna och hjärta skrek NEJ!
 
Försökte få i mig något att äta men det var svårt. Vi skulle alla hinna göra oss i ordning. Blomsterarrangemanget skulle vi hämta upp på vägen till kyrkan. Hade bestämt att möta underbara prästen Kjell i kyrkan en stund innan för att fixa allt så det var fint. 
 
Kommer in till blombutiken och tjejen som tog vår beställning var även den som gjorde i ordning blomsterarrangemanget för att hon inte ville att det skulle bli fel. Hon berättade att hon var nervös för hon ville inte göra oss besvikna. Det hon hade gjort var precis så fint som vi hade föreställt oss, vi är super nöjda!
 
Vidare mot kyrkan och jag känner hur hjärtat bultar så hårt och fort att det känns som om det kommer hoppa ur. Vi svänger in mot kyrkan och åker förbi Lundqvist blommor, ser att Ken Ring och Samia går mot kyrkan med en varsin ros i handen....
 
Vi svänger in på parkeringen och ser att alla redan kommit dit. Vi trodde att vi skulle vara först. 
Sakta steg mot kyrkan, känns som fötterna är gjorda av betong. Vill inte gå in i kyrkan, är så rädd. 
Hälsar på alla i familjen, på prästen, Ken och Samia. Det är så svårt att försöka prata, vet inte vad jag ska säga. Vill bara springa ut därifrån. Ser att älskling och några fler hjälps åt att göra det fint framme vid kistan. Vågar inte riktigt kolla åt det hållet. 
 
Allt är fixat och ordnat. Alla sätter sig ner medan jag och Jimmy går fram till kistan. Vi sätter oss sedan på bänken längst fram. Kyrkklockorna börjar ringa.... Sen börjar första låten, Braveheart - A gift of tistle följt direkt efter med Ellie Golding - How long will I love you. Prästen börjar sedan att prata, kommer tyvärr inte ihåg vad han sa för nåt. Sedan spelas Michael Jackson - You are not alone. Prästen läser sedan upp en text som vi valde ut och översatte till svenska från en låt som Léon älskade när han låg i magen, Gyptian - Forever. 
 
När prästen läste klar texten så var det dags för Ken Ring & Samia att sjunga för oss och framförallt för Léon. Vi ville att dom skulle sjunga låten Du & jag (den nya, inte den från 1998) för det var en låt som jag lyssnade mycket på under tiden vi vänta Léon. Så himla fint framträdande!
 
När det var slut så gick jag och Jimmy fram först till kistan för att lämna rosor... Ingen kan någonsin förstå hur det känns att stå där framme i den fina kyrkan vid den finaste vita lilla kistan jag sett och veta att ens barn ligger där i. 
 
Det är så fel så fel så fel! Den smärtan går inte att jämföra med nåt. Efter alla gått fram till kistan och lagt blommor så var det dags att gå vidare med kistan och alla blommor tilll Léons gravplats. Platsen där han & kistan skulle hissas ner. Jimmy och hans pappa hjälptes åt att bära kistan. Väl framme hissade dom ner kistan i marken. Paniken höjdes och det enda som gick i huvudet var att jag skulle ta kistan och springa iväg. Ingen eller inget skulle få ta min son ifrån mig. Han ska inte ligga under marken, han ska ju vara här hos oss!
 
Vi la ner alla lösa rosor och en gnagis (gosedjur) ovanpå kistan. Efter en stund var de dags att gå mot bilarna och åka hem för begravningsfika. Att gå därifrån kändes så svårt. Jag ville inte hem, vad skulle jag göra där?...
Vaknade upp på morgonen den 7 mars 2014, ville somna om och gömma mig under täcket för alltid. Ledsen, arg, förtvivlad, orolig, rädd och nervös. Hur skulle den här dagen gå? Skulle vi klara av det här? Hela kroppen, hjärna och hjärta skrek NEJ! Försökte få i mig något att äta men det var svårt. Vi skulle alla hinna göra oss i ordning. [...]
Visa fler inlägg