Våra familjer fick gå ut under värkarbetet. Klockan blir runt 2:00 när barnmorskan tar hål på fosterhinnan så att vattnet går...Fostervattnet är tjockt av mekonium (bebisens första bajs). En halvtimme senare kommer krystvärkarna som är otroligt starka. Det är sån kraft i kroppen när bebis ska ut. Under ett par sekunder mitt i förlossningen så slumra jag till, hinner drömma och vakna av att jag prata i sömnen... 17 minuter senare klockan 02:47 kommer han ut. Den finaste pojken jag någonsin sett, Léon 2540gram 47cm lång. 7 minuter senare var moderkakan ute också.
 
Efter att han torkats av och lagts på mitt bröst så vågade jag inte kolla på honom först men sen kollade jag...Jag var helt hundra under hela graviditeten att vi skulle få en pojke och att han skulle likna sin pappa, men det här gjorde mig chockad, Léon är en kopia (eller klon rättare sagt) av sin pappa. Det som vi ser att han fått från mig är öronsnibbarna och möjligtvist hakan, resten är från hans pappa. Ögonen vet vi inte vems dom liknar när dom är öppna men att dömma av hur dom båda ser ut när dom är slutna så är det hans pappas ögon. Det känns så konstigt och underbart att kolla på sin son och se hur lik han är sin pappa. Känslan att få hålla sin son för första gången är helt obeskrivlig, sån kärlek har jag aldrig känt förut. 
 
Efter att ha blivit sydd (inte mycke bristningar) så hjälpte världens bästa barnmorska oss att klä på honom. Hon tog även hand och fotavtryck på honom. 
 
Klockan 03:15 så klämmer barnmorskan på magen för att undersöka att livmodern börjat dra ihop sig, vilket den hade gjort redan ner till navel nivå. Efter en stund själva med massor av tårar så säger vi till att våra familjer får komma in om dom vill. Trots situationen så är vi så stolta över att visa upp våran underbara son som är så efterlängtad.
 
Runt kl.8 på morgonen så lägger vi oss för att försöka sova ett par timmar vilket inte gick så bra. Våra familjer åkte hem någon gång där på natten/morgonen, vet dock inte vilken tid. Vid 13 tiden kommer prästen för att prata med oss. Under dagens gång besöker familjen oss och vi själva tar kort på Léon och myser med honom. Då vi inte behöver åka hem så väljer vi att stanna kvar men blir flyttade runt 21-tiden till en annan avdelning (gynavdelning) där det inte finns höggravida eller nyfödda. 
 
Vi får ha Léon med oss i en vit fin "säng" eller korg eller vad man nu kallar det, (ser ut som en hårdlift till barn vagn).
Våra familjer fick gå ut under värkarbetet. Klockan blir runt 2:00 när barnmorskan tar hål på fosterhinnan så att vattnet går...Fostervattnet är tjockt av mekonium (bebisens första bajs). En halvtimme senare kommer krystvärkarna som är otroligt starka. Det är sån kraft i kroppen när bebis ska ut. Under ett par sekunder mitt i förlossningen så [...]
Denna dag, den 7:e februari är som mest luddigast för mig med många minnesluckor. Det är inte mycket jag kommer ihåg från den dagen. Så det jag skriver nu har jag blivit "påmind" genom förlossningsjournalen. Klockan är runt 5 på morgonen den 7:e februari när bbarnmorskan kommer in för att kolla till oss. Trots att vi båda fick sömntablett för att kunna sova så gick de inte särskilt bra. Ungefär tre timmar senare kom en manlig läkare in och prata lite smått om olika provtagningar som dom vill ta på mig, Léon och moderkakan. Det som gjorde mig riktigt arg vad när han frågade om vi gick med på obduktion av Léon. Vad i helvete, det hade inte ens gått 1 dygn sen vi fick veta hur allting låg till med Léon och han börjar prata om omduktion?! Heeeelt fel tillfälle för de. Nä den läkaren gillade vi inte alls.
 
Nu är klockan 09:30 när en kvinnlig läkare kommer in och ska undersöka mig för att se hur mogen livmodertappen är och hur mycket jag öppnat mig. När vi kom in till Danderyd så var jag redan öppen 1,5cm och så var det fortfarande. 
 
Vid 10 tiden kom en kurator för att prata med oss. 
Klockan 12 får jag en tablett som man stoppar upp "där nere" för att få igång allting.
VId den här tidpunkten har båda våra familjer kommit hit igen för att vara stöd åt oss.
 
Klockan 18:00 kommer en manlig läkare in för att undersöka mig. Nu är jag öppen ungefär 3-4cm.
Runt 19:00 tiden börjar värkarna komma, 45 minuter senare får jag lustgas som ska hjälpa lite men värkarna blir starkare och tätare så ber jag att få epiduralbedövning. .
 
20:30 kommer narkosläkaren in och ska fixa epiduralbedövning, tyvärr så tar inte den rätt och gör smärtan nästintill outhärdlig. 55 minuter går sen kommer en annan narkosläkare in och lägger om epiduralen som tack o lov hjälper.
 
Klockan 21:15 är det skiftbyte på personalen, då tar världens bästa barnmorska över. 
Värkarna fortsätter vara starka men inte outhärdliga.
Denna dag, den 7:e februari är som mest luddigast för mig med många minnesluckor. Det är inte mycket jag kommer ihåg från den dagen. Så det jag skriver nu har jag blivit "påmind" genom förlossningsjournalen. Klockan är runt 5 på morgonen den 7:e februari när bbarnmorskan kommer in för att kolla till oss. Trots att vi båda fick sömntablett för att [...]
Det är torsdag den 6:e februari. Morgonen var likadan som alla andra... Léon var lugn i magen men tänkte att han "är väl extra morgontrött" så tänkte inte mer på det. Klockan blir 11:30 och jag börjar röra mig mot barnmorskan för en snabbkontroll av blodtrycket. På väg till barnmorskan får jag sms från älsklingen att han vill att jag hör mig efter jag varit hos barnmorskan för att veta hur det gick och att allt är bra med Léon.
Väl hos barnmorskan så får jag kissa på stickan som alltid. Kommer in på hennes rum och frågar om vi inte kan lyssna på Léons hjärta för att han inte börjat röra sig än och för att jag så gärna vill höra hans hjärtslag. Lägger mig på britsen och hon startar apparaten så man ska höra hjärtat slå... Det är knäpptyst....Hon rör den mot andra sidan av magen... det är fortfarande knäpptyst.
Jag får panik och börjar gråta. Hon går och hämtar en annan barnmorska som också försöker lyssna. Det är fortfarande knäpptyst i apparaten.
 
Där efter gick allting så snabbt. Klockan är nu 12:05. Jag ringer till älsklingen och säger åt honom att komma snabbt för vi måste in till Danderyd. Taxin kom in till barnmorskan fören 12:30. Jag och barnmorskan går i världens fart mot utgången och möter upp älsklingen vid utgången. I ilfart med taxi så åker vi in till Danderyds förlossning.
På vägen i taxin ringer jag min lillasyster i panik och försöker på nåt sätt förklara vad som händer. Nästan framme vid Danderys sjukhus ringer hon upp mig och säger att hon och min styvmamma är på väg in.Kliver in på förlossningen och blir mötta av en barnmorska som blivit förvarnad om att vi var på väg. 
 
Kommer in i ett förlossningsrum där hon spänner på en grej på magen som skall läsa av bebisens hjärtljud. Samtidigt tar hon min puls. Barnmorskan säger nåt om att "min puls och det hon får fram på apparaten är olika så det båddar gott". Hon säger sedan att hon ska hämta läkaren som ska göra ultraljud. Dom orden gjorde oss lite lugnare....
 
Läkaren kommer in en kort stund efter och ska kolla med ultraljud för att se att Léon mår bra.
Jag tittar på älsklingen, sen på barnmorskan och sist på läkaren för att försöka avgöra om det är bra eller inte...
Hon tittar på mig/oss och säger "Nej tyvärr"....
 
Hela vår värld rasar. Det kan inte vara sant, vår sons hjärta slår inte längre. Efter en stund går barnmorskan och läkaren ut för att få vara ensamma en stund. Vet inte sen hur lång tid det tog men dörren öppnas och in kommer min lillasyster och styvmamma gråtandes. 
 
Min syster och styvmamma börjar ringa våra familjer för att få dit dom. När alla har kommit pratar vi med läkaren om vad som kommer hända härnäst. Jag får lämna en massa blodprover och slidprov. Den natten blev det ingen sömn.... 
Det är torsdag den 6:e februari. Morgonen var likadan som alla andra... Léon var lugn i magen men tänkte att han "är väl extra morgontrött" så tänkte inte mer på det. Klockan blir 11:30 och jag börjar röra mig mot barnmorskan för en snabbkontroll av blodtrycket. På väg till barnmorskan får jag sms från älsklingen att han vill att jag hör mig efter [...]
Visa fler inlägg