Jag gör precis det jag inte ska göra, stänga av känslorna och minnena för att inte känna smärtan. Försöker att inte tänka på dagen, puttar bort minnena så mycket det går men ändå står dem och försöker slita upp pansardörren. 

 

Den här dagen för två år sedan är en utav dom värsta dagarna i mitt liv. Dagen då vår son skulle begravas, sänkas ner i marken i en vit liten kista. 

Detär så mycket som går i huvudet men har svårt för att få ur mig orden. 

Kommer så väl ihåg hur jag tänkte att jag skulle ta kistan under armen och springa iväg, bortfrån alla och bara få vara med min son. Hoppades att allt bara var en jäkla mardröm. Än idag kan jag fortfarande tänkta att det inte har hänt. Något så fruktansvärt som att ens barn begravs före en själv är inte rimligt, det är I N T E så det ska vara. 

 

Vill skrika rakt ut, få ur mig allt men det går inte. Hur mycket jag än försöker så går det inte. Smärtan kommer alltid finnas där sida vid sida tills min dag är kommen.