Det har nu gått två hela år sedan jag fick hålla dig i min famn, pussa på dig och känna din doft för sista gången. Vid den här tiden för två år sedan hade jag och pappa precis kommit innanför dörren hemma. Livet kändes helt bortblåst. Vi hade åkt hem utan dig, lämnat dig kvar på sjukhuset... Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det även om jag vet att det egentligen inte fanns några andra val. 

 

Jag önskar varje dag att jag kunde dra tillbaka tiden så jag och din pappa kan hålla dig igen och aldrig släppa taget om dig. 

Min vackra son, du är och kommer alltid förbli min förstfödde kärlek, den som gav oss hopp om livet, att känna riktig kärlek. 

 

Jag har oroat mig för den här dagen tills dagen kom. Den har gått förvånansvärt bra fram till nu ikväll. Som en blixt från en klar himmel så ploppa minnena upp i huvudet. Hur vi stod utanför förlossningen vid hissarna med dig i famnen och pussa dig för sista gången.

Det gick inte längre att stänga av känslorna, putta bort minnena. Tårarna rinner ner för kinderna....

 

Léon, mamma och pappa älskar dig mer än livet självt. En dag ses vi igen och då släpper vi inte taget om dig!