Har knappt sovit nåt i natt, det gick verkligen inte att somna. Låg och spelade på mobilen för att försöka skingra tankarna men det hjälpte inte heller. Bröt ihop och började stor gråta. Allt jag vill är att ha Léon i min famn, pussa på honom och snuffsa honom i hans blonda hår. 

 

Saknaden är för stor, vet inte vad jag ska ta vägen snart. Nu tar vi bara en dag i taget, timme för timme. 

Vi undviker fortfarande grannarna för att det är för svårt att prata om allt som hänt. Hur ska man kunna förklara för någon annan när man själv inte vill/kan säga orden?

 

Jag vill bara dra tillbaka tiden och kunna ana att nånting kommer gå fel så man kunde göra nånting åt de. Nu har provsvaren inte visat någonting fel alls. De enda provsvaren som är kvar att få reda på är moderkaksproverna. Det spelar iofs ingen roll om dom hittar fel eller inte, vi får inte tillbaka vår Léon för de. 

 

Vi var inte iväg till Léon igår vilket har gett mig stor ångest fast jag vet att jag inte borde få de. Vi ska iaf dit om en stund. Känns skönt att ha en plats att gå till, och prata med honom.

 

Jag älskar dig Léon ♥ mer än livet självt!