Det var den 19 Oktober 2015, vi gick upp klockan 6 för att göra oss i ordning utifall vi skulle få tid redan vid 8. Vi hade sovit lite sisådär eftersom att vi båda var lite nervösa. Nervositeten gick inte över till morgonen och jag skakade som ett löv. Klockan var 8.00 när jag ringde in till förlossningen för att kolla om/när vi fick komma in till förlossningen för en igångsättning, klockan 10:30 fick vi tid.

 

Det blev tid för att åka in, syster kom med bilen och ställde sig utanför porten. När vi kom ner till bilen stod hon där med världens smile, så söt!

Väl utanför förlossningen på parkeringen var vi så nervösa att vi inte visste vart vi skulle ta vägen. Vi plingade på klockan och efter ett par sekunder öppnade finaste Carina dörren, precis då i den stunden släppte nervositeten mer och mer.

 

Vi fick ett rätt stort rum (det kändes i alla fall större än det vi hade med Léon) occh vi skulle invänta läkare för undersökning. Efter det skulle jag ligga en stund med ctg för att se att han rörde på sig som han skulle.

Klockan blev 12 när jag fick första dosen av cytotec. 

 

 

Dom kommande timmarna skulle jag få en ny dos cytotec varannan timme och göra ctg kurva en halvtimme innan varje ny dos cytotec.

Tiden gick och frustrationen ökade för varje ny dos jag fick. Vi försökte sysselsätta oss med lite musik och prata en del men de vart lite lång tråkigt och vi var rätt trötta båda två. 

 

Der var inte fören vid 1 tiden på natten den 20 Oktober som värkarna började, då hade jag fått 7 doser totalt. Nu trodde vi att det skulle gå fort men det var inte fören vid 03:30 som det började hända grejer. 

Klockan 04:37 gör Carina en amniotomi (så att vattnet går) för att öka på värkarna.

 

12 minuter efter kortet togs kom äntligen narkosläkaren in för att ge mig en efterlängtad epidural (ryggbedövning). Men med min vanliga tur så tar den inte ordentligt utan bara bedövar min vänstra sida. en timme efter så kommer narkosläkaren tillbaka för att försöka ändra på slangen i ryggen för att bedövningen ska ta på båda sidorna. Tyvärr så misslyckas han.

06:45 ringer Carina efter narkosen igen men det skulle dröja innan han kom tillbaka.

Carina frågar mig om jag vill ha sterila kvaddlar som bedövning och i det läget så säger man inte nej till nåt som kan hjälpa mot det onda. Jäklar vad ont det gjorde när hon la kvaddlarna men tur nog så hjälpte det.

 

Sen gick det rätt fort, krystvärkarna satte igång 07:18 och 18 minuter senare klockan 07:36 föddes Brodhir Léon Jimmy Pettersson. Han vägde exakt 3800 gram och var 50 cm lång. Innan han var helt ute så öppnade hans sin mun och skrek. Jag blev så chockad och visste inte riktigt var det var som lät först. Att få ha sin son på bröstet gnyande och se hur han öppnar ögonen var helt underbart.