Denna dag, den 7:e februari är som mest luddigast för mig med många minnesluckor. Det är inte mycket jag kommer ihåg från den dagen. Så det jag skriver nu har jag blivit "påmind" genom förlossningsjournalen. Klockan är runt 5 på morgonen den 7:e februari när bbarnmorskan kommer in för att kolla till oss. Trots att vi båda fick sömntablett för att kunna sova så gick de inte särskilt bra. Ungefär tre timmar senare kom en manlig läkare in och prata lite smått om olika provtagningar som dom vill ta på mig, Léon och moderkakan. Det som gjorde mig riktigt arg vad när han frågade om vi gick med på obduktion av Léon. Vad i helvete, det hade inte ens gått 1 dygn sen vi fick veta hur allting låg till med Léon och han börjar prata om omduktion?! Heeeelt fel tillfälle för de. Nä den läkaren gillade vi inte alls.

 

Nu är klockan 09:30 när en kvinnlig läkare kommer in och ska undersöka mig för att se hur mogen livmodertappen är och hur mycket jag öppnat mig. När vi kom in till Danderyd så var jag redan öppen 1,5cm och så var det fortfarande. 

 

Vid 10 tiden kom en kurator för att prata med oss. 

Klockan 12 får jag en tablett som man stoppar upp "där nere" för att få igång allting.

VId den här tidpunkten har båda våra familjer kommit hit igen för att vara stöd åt oss.

 

Klockan 18:00 kommer en manlig läkare in för att undersöka mig. Nu är jag öppen ungefär 3-4cm.

Runt 19:00 tiden börjar värkarna komma, 45 minuter senare får jag lustgas som ska hjälpa lite men värkarna blir starkare och tätare så ber jag att få epiduralbedövning. .

 

20:30 kommer narkosläkaren in och ska fixa epiduralbedövning, tyvärr så tar inte den rätt och gör smärtan nästintill outhärdlig. 55 minuter går sen kommer en annan narkosläkare in och lägger om epiduralen som tack o lov hjälper.

 

Klockan 21:15 är det skiftbyte på personalen, då tar världens bästa barnmorska över. 

Värkarna fortsätter vara starka men inte outhärdliga.