Idag var en riktigt jobbig dag känslomässigt. Vi hade tid hos kuratorn på Danderyds sjukhus. Vi hade inte varit där på 5 veckor. På väg mot hissen på sjukhuset så gick det en tjej förbi i rask takt. Det ansiktet kommer jag aldrig glömma... Det var den första personen (Undersköterska) vi såg när vi kom in till sjukhuset den 6 februari. Vi har inte sett henne sen den dagen fram tills idag. På en gång så kom ångesten. 

 

Väl inne hos kuratorn så blev jag lugn. Hon började fråga hur vi mådde och hur det gått sen sist vi var där osv. Hon började skrapa på ytan och jäklar, det var som att trycka på PÅ knappen till ångestattacken. Jag trodde aldrig att jag skulle breaka ihop så där. Tårarna rann som en vattenkran och jag började snudd på hyperventilera. Tack o lov så lyckades jag lugna ner mig, men det var riktigt svårt. 

 

Vi kom dit med tanken att det förmodligen skulle vara vår sista gång eftersom att "vi mår okej". Vi mår ju inte okej egentligen. Vi stoppar undan våra känslor och pratar inte ens med varandra om vad som hänt. Det enda vi kan säga är att vi saknar vår son så otroligt mycket, men that's it...

 

Efter det här mötet hos kuratorn så vet vi att det kommer ta väldigt lång tid att bearbeta allt det här och vi kommer verkligen behöva hennes hjälp att ta oss igenom det här. 

 

Léon, mamma och pappa saknar dig nå fruktansvärt vår lilla prins! ♥♥♥