Nu på morgonen kunde jag själv konstatera att min ångest är tillbaka.Kan inte sova ordentligt på nätterna, vaknar flera gånger och tror att lillebror inte lever längre. Försöker buffa på magen för att känna efter. När sedan första larmet ringer kl 5 så känns det som att man knappt sovit någonting. 

 

Det har börjat bli mer psykiskt påfrestande att ständigt oroa sig för om han lever där inne. Senast i morse satt jag på stolen i hallen och kände hur han rörde sig men ändå var oron där att han inte levde.

Det är en jäkla tur att jag ska till kuratorn idag för måste få hjälp med hur sjutton jag ska klara det här fram tills det är dags.

 

Magen har för övrigt sjunkit en hel del, tycker det ser mer ut som att man vore en riktigt fet alkischaffis med världens hängmage nu. Får hoppas att alla sammansdragnignar osv gjort att tappen mognat och att lillebror sjunkit längre ner.