Det är onsdag den 12 februari 2014. Den här dagen är den dagen jag inte vill minnas, den får gärna raderas bort ur mitt minne. Jag kommer inte ihåg allt från den dagen och inte heller i exakt vilken ordning allt hände men ska försöka beskriva så gott det går.

 

Den dagen sitter vi mest i sängen och kollar på Léon som ligger i cubitus bädden. Känner mig så arg, ledsen, irriterad och orolig inombords. Försöker hålla mig samlad men i bakhuvudet går det hela tiden att vi inte kan stanna kvar på sjukhuset och måste åka hem. Försöker dra ut på tiden så mycket det går för jag vet att när vi lämnar sjukhuset utan vår son så kommer vi aldrig mer få se honom och röra honom.

 

Tiden går och jag vet inte vad klockan är när vi börjar packa ihop våra saker och samlar ihop allt skräp som ska slängas. Vid 19-tiden kommer en sköterska in i rummet och frågar om vi är redo att åka hem... Nej vi är inte redo att åka hem!

Kommer inte ihåg vilken tid det var men någon gång under dagen så bestämde vi oss för att byta mössa på Léon. När vi tog av den svarta mössan så såg vi hans fina fina hår igen. En riktig blond kalufs har han vår fina kille.

Klockan går och känner att pressen och paniken ökar. Kan inte släppa tanken om att ta upp i Léon i famnen och rymma därifrån.

 

Klockan blir 21 och det knackar på dörren, det är sköterskan Jenny som kommer in, det är hon som ska följa med oss ner till utanför förlossningen. Jag och Jimmy kommer överrens att han ska ta Léon vägen ner till utanför förlossningen. Jag frågar Jenny om hur långt det är ner dit i hopp om att det är en lång bit att gå. Jenny svarar att när vi kommer ut från rummet så ska vi gå till vänster mot hissarna och det är bara ett par meter och väl nere så kommer vi vara framme....

 

Vi har familjen med oss under dagen och kvällen men tyvärr så kommer jag inte ihåg alla som var med och hur allt det var och gick till. Min fokus var bara Léon.

 

Jimmy plockar upp Léon och håller honom i famnen, sakta går vi mot hissarna och det känns precis som att man är på väg mot sin död.

 

Väl nere så är det en dörr ut mot parkeringen, två hissar framför oss och två bakom oss (varav den ena är den vi åkte ner i) till höger är dörren in till förlossningen. Det är vi ska se vår son för allra sista gången....

 

Jimmy håller i Léon och talar om för honom hur mycket han älskar honom, att han är pappas fina kille. Det gör så ont i hjärtat att se och höra. Efter en kort stund lämnar han över Léon till mig. Det första som ploppar upp i huvudet är att jag ska springa, springa så fort jag kan med Léon i famnen, bort därifrån.

Samtidigt som vi står där med Léon i famnen och tårarna som bara rinner som en kraftig flod så plingar ena hissen till. Ut kommer en mamma och pappa med sin nyfödda... dom ska få åka hem. Att stå där med sin son i famnen och veta att när jag lämnar över honom till sköterskan Jenny så kommer jag aldrig få se honom nå mer medan dom får åka hem med sitt barn. 

 

Varför får dom åka hem med sitt barn och inte vi? Vad har vi gjort för att förtjäna det här? Vad har Léon gjort för att inte få vara med sin mamma och pappa?

 

Jag pussar på Léon och fortsätter tala om för honom att han är mammas fina kille och att vi älskar honom mest av allt, han är mitt allt ,mitt liv. Kollar på Jenny och vet att hon måste såklart upp till sin avdelning igen. Det känns som att när jag lämnar över honom och åker hem så har jag övergett honom. Man ska inte åka hem från bb utan sitt barn, det gör man inte!

 

Lämnar över honom och Jenny tar honom i sin famn och säger "Kom här lilla gubben".. Det blir för mycket, jag kan inte se på när hon går iväg med MIN son, VÅR son så jag springer ut, väl utanför sista dörren så orkar inte benen bära mig och jag faller halft ihop. Jimmy och nån mer hjälper mig upp och in i bilen för att sedan åka hem...