Igår kväll läste jag en artikel som tyvärr handlade om ett par som förlorat sitt barn, när de skulle se sitt barn för sista gången innan begravningen så var inte barnet i kistan och hittades ingenstans. 

I början visste jag inte vad artikeln handlade om och när jag väl hade börjat läsa gick det inte att sluta. 

Det sa bara pang så kom panikångestattacken. Älsklingen försökte lugna mig och trösta men det tog en stund innan det avtog. 

Sedan dess kan jag inte släppa en del tankar, tänk om alla sakerna vi lämnade till Léon inte är hos honom? Tänk om han inte ens är kistan? Får en panikkänsla i kroppen bara av att snudda vid tankarna. Det enda sättet för mig att få reda på om allt stämmer är att prata med kuratorn som jag ska till om en stund. 

 

Känner mig väldigt on the edge med känslorna idag så hoppas att det inte blir allt för tugt hos kuratorn. Ska göra mig i ordning de sista sen iväg med bussen.