Dom här dagarna ser i stort sett likadana ut fram tills att vi åkte hem. Hade som tidigare nätter svårt att sova men de kändes skönt o veta att våra familjer skulle komma dagen efter. Ingen av oss hade väl egentligen någon aptit på morgonen efter men personalen kom in med frukost till oss så vi skulle slippa träffa andra på avdelningen. 

 

Det var min 30-års dag så familjen kom dit med lite fika. Hade ingen lust att ens prata om att jag fyllde år. All min fokus går bara till min underbara son som faktiskt föddes dagen innan. Min födelsedag finns inte längre enligt mig. Det var iallafall skönt att våra familjer kom dit och hälsa på oss.

 

Vid 1:00 på natten till måndagen kom sjuksköterskan in för att byta isklaffar i bädden som Léon låg i, de bytet gjordes nere på förlossningen så då passade jag på att ha Léon i min famn, samtidigt berättar hon att barnmorskan som förlöste mig jobbade sin sista natt där så om vi ville så kunde hon komma upp och hälsa på oss. Självklart så ville vi de. Inte en chans att vi missar den möjligheten, vi hade sån himla tur att få världens bästa barnmorska!

Det går ett par minuter och sedan knackar det på dörren, in kliver hon med det där fina leendet som gör en lugn. Kände att jag ville gråta som ett litet barn när jag såg henne. Det var ju faktiskt hon som hade hjälpt mig att förlösa fram vår fina son och det betyder så otroligt mycket för mig/oss. Då Léon var skör så vågade vi inte byta mössa på honom själv så hon hjälpte oss att byta hans mössa till den som vi hade med oss.

Hon har verkligen en speciell plats i våra hjärtan ♥

 

Under dom här dagarna så händer inte särskilt mycket. Sköterskorna kollar mitt blodtryck och temp 2 gånger om dagen och frågar hur vi mår osv. Planen var att åka hem på onsdagen den 12 februari. Det var extremt jobbigt att veta att vi var tvugna att lämna vår son kvar där. Dom sista dagarna på sjukhuset var psykiskt påfrestande och vi tog bara minut för minut. All vår vakna tid ägnade vi åt att hålla, titta och mysa med Léon ♥♥♥